lördag 25 februari 2017

Cyprus Sunshine Cup stage 3

Halloj!

Överlevt ännu en etapp här nere på ön, men det var knappt.

Idag var det dags för dessa dagars hårdaste och längsta etapp, eftersom att gårdagen tydligen inte var tillräckligt jobbig. Denna gång gick starten i Lythadontras, byn som vi cyklade och fikade till för nån vecka sedan. Solen stekte på vid starten och garmin visade 25 grader varmt. Skönt, men nästan lite för varmt att tävla i.

Starten gick och jag kände hur benen jobbade för att komma igång, men hade en riktig rövkänsla från start idag. Var bland de första som släppte klungan redan i masterstarten. När allt sträcktes ut sedan och smågrupper bildades kom jag ifatt Erik och Adam som också släppt rätt tidigt. Vi jobbade tillsammans ifatt ett annat gäng. Benen kändes som ruttna ihåliga stockar och efter 6-7 kilometer med i princip bara asfalt och grusvägar i slakmotor märkte jag att benen inte ville bättra sig, så jag lugnade mig lite och lade mig längre bak i vår klunga där vi fortfarande var tre svenskar, en norsk, en rumän, en kazhak och nån till.

Om jag igår hade en högre växel än normalt i dieselmotorn hade jag backen i från start idag, sedan långsamt jobbade mig upp på 3an.

Efter nån mil splittrades klungan och Adam och nån mer släppte medan vi andra kom ifatt Kenneth och Cato från Gunn-Ritas team. Passerade dem i princip bara och de släppte direkt. Det blev jag förvånad över, då Kenneth var riktigt stark igår. Det kändes som om det gick uppför hela tiden och efter ett tag till kom vi ifatt Grant Ferguson idag igen. Han verkar inte vara i den bästa formen hittills i år. Men efter lite nerförsbacke och när den allra längsta stigningen började stack han iväg för att aldrig bli sedd av oss igen. Efter en lång tid uppför på grusvägar och asfalt tänkte jag att vi borde ju för helvete nästan vara uppe. Kollade ner i styrstammen för att kriga mig med. Men då sa plötsligt Erik "dit upp ska vi" och nickade upp mot golfbollen högst uppe på den högsta toppen. Ville i det ögonblicket lägga mig i diket och vänta på att nån militär skulle komma och skjuta en, för hade en riktig svacka i de annars dåliga rövbenen då. Men efter nån kilometer till på asfalten svängde vi in på en stig för att där fortsätta klättringen mot vad som kändes var en planet långt upp i himlen.

Erik låg först och jag låg sist i vår 6 man stora klunga med två rumäner, en norsk och en annan nationalitet på stigen, så det var ingen kamikaze-fart, vilket jag var djupt tacksam över. Efter vad som kändes vara ett antal mil på stigen, men i själva verket var max ett par kilometer kollade jag på garmin och skulle se hur långt det var kvar upp. Visste ju att bollen på toppen var på runt 1200 meters höjd över havet. Vi var på strax över 600 möh. "Svordomar i huvudet". Bra långt kvar alltså. Gnetade på och märkte att en efter en passerade vår klunga Erik, och strax därefter gjorde jag det också. Sa åt han att hänga på men han tappade. Nu var vi fem, men strax därefter fyra då en till släppte.

Några minuter senare nådde vi asfalten, galet skönt det. Kändes dock som om jag skulle få kramp i framsida lår, så tryckte i mig ett par av Enervits kramptabletter och det verkade funka galant. Hade dock varit tvungen att släppa de tre andra grabbarna, men låg stabilt 20 meter bakom. Med ca 1 km kvar till lagningen hörde man mamma ropa heja uppifrån, så jag fick lite extra krafter och körde ifatt grabbarna igen. Kände mig där och då riktigt stark så gick upp i tät och sprittrade gruppen. Låg ensam vid lagningen efter 40 km, där jag trodde att klättringen skulle vara slut, därav rycket. Icke sa nicke då asfaltsstignignen fortsatte i 3 km till och drygt 300 höjdmeter. Rumänen, norsken och den tredje mannen stack om och ifrån mig, men jag la mig på ett tempo som kändes bra. Såg då och då Isak högre upp i backen och tog tid. 1:10 efter. Några hundra meter senare 1:20 efter. På toppen 1:30.



Stigen utför började direkt, och jag låg ensam. Låg inte på max utför, då jag inte litade på mig själv efter över 40 km uppför i 2 timmar, samt ville jag hellre ta det lite lugnare än att punka idag igen. Blev då ikapp och ifrånåkt av två killar, men de brydde jag mig inte om att försöka hänga på ens. Ville inte krascha och skada mig och hade ingen annan än mig själv att visa upp mina utförskunskaper till där och då.

Kom efter ett bra tag ut på grusvägar igen, och låg ensam hela tiden. 20km kvar. Kollade garmin. ca 200höjdmeter kvar till 1800, som dagens etapp skulle ha. 15 km kvar. Kändes som om det gick jävulskt långsamt när man inte såg någon framför sig att mäta fart med, så jag åkte nästan och väntade på att se någon bakom mig. Ett tag körde vi på samma grusvägar som igår, men när det var 10 kilometer kvar svängde vi bort i riktning Lythadontras igen. Låg och kollade bakåt ständigt och väntade och väntade. Ingen kom. 8km kvar. 7. 6. 5. Nu började jag tro att ingen skulle komma. 4. 3. Nu är det lugnt, tänkte jag när det började bli platta vägar. men sen kom jag och tänka på sista 3 kilometerna igår och tänkte om, det är inte lugnt. Kolla vart du kör. Gör inget dumt. 2km. Snart framme, du har överlevt. Kollade återigen mer bakåt än framåt, men när jag kom in på sista 500 meterna kändes det lugnt. Såg dock en Kazhak som bara var 10-15 sekunder framför. Började gasa på ordentligt, men hann inte om. 1 sekund bakom honom på tiden 2:50 nånting. Plats 44. Sju placeringar bakom Isak och runt 3 minuter bak. Höll alltså ihop loppet rätt okej trots ensam och safe-körning sista 25km.



Klättrade från 52 till 46 plats i totalen, men nu börjar det bli för stora avstånd för att kunna göra något mer imorgon på XCO:t.

Är trots allt nöjd med dagen trots rövben, men det verkar som om fler än jag hade det. Sista dagen imorgon, sedan hemåt Sverige på måndag. Ska bli rätt skönt ändå.


Strava:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar